Det är i alla fall perioderna då jag går upp från sängen på morgonen för att sedan gå till skolan, är där och gör inte något speciellt, framförallt inte mitt bästa, går sedan hem och lägger mig i sängen.

Då jag inte gör någonting, då jag inte vill göra någonting... Jag vill göra något, men ändå inte. Jag vill vara för mig själv, ligga här i ett mörkt rum.

Inte för att jag ligger här och tycker synd om mig själv, men jag vill bara inte göra någonting med nån.

Jag har prov i morgon, böckerna ligger på golvet en meter ifrån mig. Och jag skulle kunna plugga när jag vill.

Men gör jag det? Nae, jag har ingen ork helt enkelt.

Det jobbiga är att jag saknar Tove också, älskar att berätta saker för henne. Hon ingår i min vardag.

När jag berättar något för henne så stannar det kvar som ett samtalsämne som man märker att hon engagerar sig i och bryr sig om.

Vissa andra som vill vara snälla inför mig lyssnar, får det jag säger att att åka in genom vänster öra för att sedan åka ut genom det högra. Och avslutar det hela väldigt fort. Det finns liksom ingen fortsättning på det hela som om när jag har berättat allting, då finns inte problemen kvar bara för att jag har fått prata om det. Och då räcker det.